Jag försöker att inte ge musiktips så jätteofta, med tanke på att ni inte bryr er. När jag finner något som sticker ut ur mängden, som jag tycker att folk kan få ut något av att höra, tvekar jag dock inte.
Ni minns Stuffe från Fattaru? Här är hans nya dänga Ey shuno:
Fruktansvärt fett enligt mig. Han har ju tydligt hoppat på den senaste "tjena-nu-rappar-vi-fan-på-housebeats-fatta-vad-galet"-trenden, men det liknar ju ändå inget som har släppts på sista tiden. Det går inte att jämföra med varken Lorentz & M.Sakarias eller Adam Tensta. Det närmsta jag kommer i jämförelseväg är Paragons album Glöd.
Ibland när jag hör låtar kan soundet ge mig en liten film i huvudet. Bortse från texten (trots att den är grym) och fundera på instrumentalen när refrängen går igång. Jag ser någon som springer i en futuristisk, nersläckt Stockholmsnatt. Och det regnar laser.
Fattar ni?
onsdag 5 augusti 2009
söndag 2 augusti 2009
I fell asleep amid the flowers
Häromnatten hade jag en så underbar dröm.
Jag knallade runt i Lund och var mitt livs i största allmänhet, plötsligt står jag framför AFB-huset (bostadsförmedlingen för studenter i Lund) så jag tänker att "vafan, jag går in, jag behöver ju faktiskt en bostad".
Där inne möts jag av en kvinna som vet vem jag är genom en telefonkonversation vi har haft tidigare. Inte nog med att hon är bland det vackraste jag har sett någonsin - hon ger mig en bostad.
Förstår ni hur långt det börjar gå när den här skiten förföljer mig i sömnen? Men jag ger mig inte. Bostäderna i Lund har bara sett mig förspela hittills - nu drar jag igång det tunga artilleriet.
Jag förklarar jakten påbörjad.
Jag knallade runt i Lund och var mitt livs i största allmänhet, plötsligt står jag framför AFB-huset (bostadsförmedlingen för studenter i Lund) så jag tänker att "vafan, jag går in, jag behöver ju faktiskt en bostad".
Där inne möts jag av en kvinna som vet vem jag är genom en telefonkonversation vi har haft tidigare. Inte nog med att hon är bland det vackraste jag har sett någonsin - hon ger mig en bostad.
Förstår ni hur långt det börjar gå när den här skiten förföljer mig i sömnen? Men jag ger mig inte. Bostäderna i Lund har bara sett mig förspela hittills - nu drar jag igång det tunga artilleriet.
Jag förklarar jakten påbörjad.
torsdag 30 juli 2009
shazaam - jag är sjuk
Shazaam bestämmer sig för att återigen visa vad han går för, denna gång med en vers + tillhörande streetvideo (vindkraftverket är viktigt!)
"Den sitter inte som en schmeck, sitter inte som en schmeck
Jag är kittad med min keps och den är tiltad lide schnett
Våga förvåna, reser runt som en vagabond
En ung Peter Harryson, Så ska det låta!"
"Den sitter inte som en schmeck, sitter inte som en schmeck
Jag är kittad med min keps och den är tiltad lide schnett
Våga förvåna, reser runt som en vagabond
En ung Peter Harryson, Så ska det låta!"
onsdag 29 juli 2009
angående att vara i fas
Ni vet vissa perioder när man bara tappar sin fas? Man kommer in i en rejäl formsvacka av till synes outgrundliga anledningar.
Den sortens fas befinner jag mig i nu. Jag menar, jag borde vara rejält nöjd - det är sommar och jag är ledig. Ändå är allt så jävla drygt. När man inte har något bättre för sig sitter man halva nätterna vid datorn och i princip bara klickar, det är så fruktansvärt ickeproduktivt. Så tänker man att "Imorgon är det en ny dag, då tar vi nya tag, hej och hå, nu jävlar ska livet styras upp!"
Man vaknar typ halv två, ovetandes om tiden, och är i fas - tills man inte är ovetandes om tiden längre. Seriöst, jag halvdog imorse när jag insåg vilket jävla svin jag är som har slösat ännu en dag. Min taktik för att lösa det hela var att försöka fräscha till mig lite extra. Jag duschade, använde en sån där bögig hårinpackning, borstade tänderna, sköljde med Listerine, rakade bort det äckliga tredagarsstubbet på hakan. Gissa vad jag gjorde sen? Jag tog på mig ett sunkigt linne och satte mig och spelade tv-spel. Kul liv.
Samtidigt vet man ju att dessa perioder av extrem icke-fas kommer med jämna mellanrum och alltid följs upp av något riktigt bra. Bara tanken på att den här livströttheten kommer att gå över om säkert bara några dagar gör att jag nästan blir lite småtaggad.
Livet har alltid något att erbjuda, det är bara att vara lite tålmodig.
Den sortens fas befinner jag mig i nu. Jag menar, jag borde vara rejält nöjd - det är sommar och jag är ledig. Ändå är allt så jävla drygt. När man inte har något bättre för sig sitter man halva nätterna vid datorn och i princip bara klickar, det är så fruktansvärt ickeproduktivt. Så tänker man att "Imorgon är det en ny dag, då tar vi nya tag, hej och hå, nu jävlar ska livet styras upp!"
Man vaknar typ halv två, ovetandes om tiden, och är i fas - tills man inte är ovetandes om tiden längre. Seriöst, jag halvdog imorse när jag insåg vilket jävla svin jag är som har slösat ännu en dag. Min taktik för att lösa det hela var att försöka fräscha till mig lite extra. Jag duschade, använde en sån där bögig hårinpackning, borstade tänderna, sköljde med Listerine, rakade bort det äckliga tredagarsstubbet på hakan. Gissa vad jag gjorde sen? Jag tog på mig ett sunkigt linne och satte mig och spelade tv-spel. Kul liv.
Samtidigt vet man ju att dessa perioder av extrem icke-fas kommer med jämna mellanrum och alltid följs upp av något riktigt bra. Bara tanken på att den här livströttheten kommer att gå över om säkert bara några dagar gör att jag nästan blir lite småtaggad.
Livet har alltid något att erbjuda, det är bara att vara lite tålmodig.
torsdag 23 juli 2009
randomness/södertäljish
Igår blev jag fruktansvärt mindfucked, det kändes som att världen var alldeles för liten på många sätt och vis, som så ofta annars i denna stad. Låt mig ta det från början.
För några veckor sedan stapplade jag och Nikola hem från en väldigt blöt lönehelgskväll på 550. Vi gick och diskuterade livet och dess svårigheter, när vi gick förbi Dalparken tog jag kommandot och bestämde att vi skulle gunga. Klockan var vid denna tidpunkt ungefär halv fyra på morgonen och det började redan ljusna ute. Så vi la oss helt enkelt och slappnade av i den största gungan de har i lekparken.
Två kvinnor passerar, jag får ett fylleinfall och gormar "bruuudaaar!" efter dem. De vänder tvärt på klacken och slår sig ner i gungan med oss. Har ni sett How I met your mother? Ibland får vissa karaktärer där mentala samförstånd, de bara tittar på varandra och läser varandras tankar. Jag och Nikola fick ett sådant och började genast att byta telefonnummer med varsin kvinna, han la fokus på brunetten och jag på blondinen. Det hela är överstökat på cirka två minuter, damerna lämnar stället och vi tänker mest "Seger".
Inom mycket kort bestämmer vi oss för att också tacka för kaffet och gå hem. Vi skils åt ungefär tjugo meter från gungan. När jag börjar vandra ser jag att damerna går ungefär hundra meter framför mig och jag funderar på om jag ska springa ikapp och se om vi ska åt samma håll. Precis då stöter de ihop med en kille som de tar med sig in i en närliggande port. Jag blir inte ledsen över detta utan går bara hem och tänker inte mer på det.
Igår kväll träffades jag och Abbe utanför den aktuella porten. Han säger "Just det, har jag berättat om de schyssta brudarna jag träffade här? De bjöd in mig i lägenheten för jag hade cigg och de hade tändare så vi satt där och rökte en stund". Ni förstår säkert resten själva.
Jag stirrar på Abbe och frågar "Vafan hette dem?" och minnesbilderna kommer upp när han berättar deras namn. Min första tanke är alltså att vi har träffat på samma brudar vilket ju inte känns så jätterandom. Efter en kvarts samtalande inser vi att vi har träffat dem samma kväll, eftersom jag och Abbe tidigare den kvällen hade varit på popcornfest på O'learys tillsammans, innan jag drog till 550. Ytterligare fem minuters samtalande får oss att inse att vi har träffat kvinnorna med tre minuters mellanrum, att Abbe faktiskt var killen jag såg med dem hundra meter framför mig.
Det är så jävla sinnessjukt, det är så fruktansvärt jävla sinnessjukt att jag nästan blir mörkrädd. Detta hade aldrig uppdagats om inte a) det hade funnits en bild på mig, Nikola och kvinnorna på en av deras bilddagböcker som Abbe hade sett (en bild som varken jag eller Niko minns att den togs) och b) jag och Abbe inte hade träffats utanför den nämnda porten igår. Det var även flera andra faktorer som spelade in, till exempel hade inte Abbe träffat dem om inte han hade hamnat i en dispyt tidigare under kvällen. Jag och Nikola hade inte träffat dem om vi inte hade följt två vänner till Centralen innan vi gick hem.
Hela den här grejen tog ett par timmar att smälta för både mig och Abbe igår, säkerligen för Nikola också (jag telefonerade honom direkt när Sanningen hade uppdagats). Det är riktigt coolt tycker jag, och jävligt Södertäljskt.
För några veckor sedan stapplade jag och Nikola hem från en väldigt blöt lönehelgskväll på 550. Vi gick och diskuterade livet och dess svårigheter, när vi gick förbi Dalparken tog jag kommandot och bestämde att vi skulle gunga. Klockan var vid denna tidpunkt ungefär halv fyra på morgonen och det började redan ljusna ute. Så vi la oss helt enkelt och slappnade av i den största gungan de har i lekparken.
Två kvinnor passerar, jag får ett fylleinfall och gormar "bruuudaaar!" efter dem. De vänder tvärt på klacken och slår sig ner i gungan med oss. Har ni sett How I met your mother? Ibland får vissa karaktärer där mentala samförstånd, de bara tittar på varandra och läser varandras tankar. Jag och Nikola fick ett sådant och började genast att byta telefonnummer med varsin kvinna, han la fokus på brunetten och jag på blondinen. Det hela är överstökat på cirka två minuter, damerna lämnar stället och vi tänker mest "Seger".
Inom mycket kort bestämmer vi oss för att också tacka för kaffet och gå hem. Vi skils åt ungefär tjugo meter från gungan. När jag börjar vandra ser jag att damerna går ungefär hundra meter framför mig och jag funderar på om jag ska springa ikapp och se om vi ska åt samma håll. Precis då stöter de ihop med en kille som de tar med sig in i en närliggande port. Jag blir inte ledsen över detta utan går bara hem och tänker inte mer på det.
Igår kväll träffades jag och Abbe utanför den aktuella porten. Han säger "Just det, har jag berättat om de schyssta brudarna jag träffade här? De bjöd in mig i lägenheten för jag hade cigg och de hade tändare så vi satt där och rökte en stund". Ni förstår säkert resten själva.
Jag stirrar på Abbe och frågar "Vafan hette dem?" och minnesbilderna kommer upp när han berättar deras namn. Min första tanke är alltså att vi har träffat på samma brudar vilket ju inte känns så jätterandom. Efter en kvarts samtalande inser vi att vi har träffat dem samma kväll, eftersom jag och Abbe tidigare den kvällen hade varit på popcornfest på O'learys tillsammans, innan jag drog till 550. Ytterligare fem minuters samtalande får oss att inse att vi har träffat kvinnorna med tre minuters mellanrum, att Abbe faktiskt var killen jag såg med dem hundra meter framför mig.
Det är så jävla sinnessjukt, det är så fruktansvärt jävla sinnessjukt att jag nästan blir mörkrädd. Detta hade aldrig uppdagats om inte a) det hade funnits en bild på mig, Nikola och kvinnorna på en av deras bilddagböcker som Abbe hade sett (en bild som varken jag eller Niko minns att den togs) och b) jag och Abbe inte hade träffats utanför den nämnda porten igår. Det var även flera andra faktorer som spelade in, till exempel hade inte Abbe träffat dem om inte han hade hamnat i en dispyt tidigare under kvällen. Jag och Nikola hade inte träffat dem om vi inte hade följt två vänner till Centralen innan vi gick hem.
Hela den här grejen tog ett par timmar att smälta för både mig och Abbe igår, säkerligen för Nikola också (jag telefonerade honom direkt när Sanningen hade uppdagats). Det är riktigt coolt tycker jag, och jävligt Södertäljskt.
onsdag 22 juli 2009
människor med "häftiga" yrken och deras stolthet
Min granne fastnade i hissen i vårt hus idag. Den stannade alltså mitt i en färd och ljuset slocknade helt, hon var ensam därinne med sin hund. Hon ringde min mor som fick ringa värden som i sin tur fick ringa hissjouren.
Efter en stund börjar folk i porten fatta vad det rör sig om och en viss kalabalik börjar råda. Mitt i allt kommer min styvfar hem och inser vad som pågår. Eftersom han vet hur man öppnar dörrspärren släppte han helt sonika ut den fångade grannen och hunden.
Ett par minuter senare kommer en utsänd från hissjouren, en gubbe som blir fruktansvärt arg på min styvfar för att han har "fått ett brådskande larm och nu är det ingen som sitter fast i hissen!".
Min styvfar tittade förvånat på honom och frågade artigt "ska jag låsa in tjejen och hunden igen?".
Efter en stund börjar folk i porten fatta vad det rör sig om och en viss kalabalik börjar råda. Mitt i allt kommer min styvfar hem och inser vad som pågår. Eftersom han vet hur man öppnar dörrspärren släppte han helt sonika ut den fångade grannen och hunden.
Ett par minuter senare kommer en utsänd från hissjouren, en gubbe som blir fruktansvärt arg på min styvfar för att han har "fått ett brådskande larm och nu är det ingen som sitter fast i hissen!".
Min styvfar tittade förvånat på honom och frågade artigt "ska jag låsa in tjejen och hunden igen?".
måndag 20 juli 2009
lundlängtan
Jag blev alltså antagen till Pressvetenskap vid Lunds Universitet, troligtvis tack vare mitt högskoleprov. Av tre år på gymnasiet är det alltså en lördag på Colin LeClair som har styrt upp min framtid (sen får man givetvis ha i åtanke att jag under provtimmarna antagligen har använt mig av en del kunskaper från Ragnhild). Det känns i alla fall bra att jag sket i att plugga ordentligt sista terminen och sparade energin till skojigheter.
Nu är det bara denna förbannade bostadsbrist som driver mig till vansinne, det ser riktigt mörkt ut vissa stunder. Imorgon ska jag ringa AF Bostäder och även CSN och försöka styra upp min höst lite. Skiter det sig löser jag det på något sätt - jag åker till Lund med eller utan bostad. Vandrarhem en vecka + nyblivna kompisars soffor kan fungera som temporär lösning i värsta fall.
Hursomhelst tror jag Lund har potential att bli soft, särskilt om jag får ett korridorrum. Drömläge vore rum i en mindre korridor, säg 10 pers, med egen dusch.
Jag är riktigt snortaggad på att se hur denna höst utvecklar sig, det känns helt rätt att flytta ensam. På så sätt tvingas jag ta kontakt med folk och det är ju trots allt därför jag flyttar - nya människor och nya miljöer. Annars hade jag pluggat i STHLM som alla andra trattar.
Det mesta är uppstyrt i alla fall. Jag har påslakan, badlakan och handdukar. En sprillans ny morgonrock. Till Lund tar jag med mig min laptop, min säng, en byrå, Hultsfredsstolen, kanske en TV + Wii.
Så, nu håller vi tummarna tills de nästan knäcks rakt av för att jag ska få ett rum. Okej?
Nu är det bara denna förbannade bostadsbrist som driver mig till vansinne, det ser riktigt mörkt ut vissa stunder. Imorgon ska jag ringa AF Bostäder och även CSN och försöka styra upp min höst lite. Skiter det sig löser jag det på något sätt - jag åker till Lund med eller utan bostad. Vandrarhem en vecka + nyblivna kompisars soffor kan fungera som temporär lösning i värsta fall.
Hursomhelst tror jag Lund har potential att bli soft, särskilt om jag får ett korridorrum. Drömläge vore rum i en mindre korridor, säg 10 pers, med egen dusch.
Jag är riktigt snortaggad på att se hur denna höst utvecklar sig, det känns helt rätt att flytta ensam. På så sätt tvingas jag ta kontakt med folk och det är ju trots allt därför jag flyttar - nya människor och nya miljöer. Annars hade jag pluggat i STHLM som alla andra trattar.
Det mesta är uppstyrt i alla fall. Jag har påslakan, badlakan och handdukar. En sprillans ny morgonrock. Till Lund tar jag med mig min laptop, min säng, en byrå, Hultsfredsstolen, kanske en TV + Wii.
Så, nu håller vi tummarna tills de nästan knäcks rakt av för att jag ska få ett rum. Okej?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
