randomness/södertäljish

Igår blev jag fruktansvärt mindfucked, det kändes som att världen var alldeles för liten på många sätt och vis, som så ofta annars i denna stad. Låt mig ta det från början.

För några veckor sedan stapplade jag och Nikola hem från en väldigt blöt lönehelgskväll på 550. Vi gick och diskuterade livet och dess svårigheter, när vi gick förbi Dalparken tog jag kommandot och bestämde att vi skulle gunga. Klockan var vid denna tidpunkt ungefär halv fyra på morgonen och det började redan ljusna ute. Så vi la oss helt enkelt och slappnade av i den största gungan de har i lekparken.

Två kvinnor passerar, jag får ett fylleinfall och gormar "bruuudaaar!" efter dem. De vänder tvärt på klacken och slår sig ner i gungan med oss. Har ni sett How I met your mother? Ibland får vissa karaktärer där mentala samförstånd, de bara tittar på varandra och läser varandras tankar. Jag och Nikola fick ett sådant och började genast att byta telefonnummer med varsin kvinna, han la fokus på brunetten och jag på blondinen. Det hela är överstökat på cirka två minuter, damerna lämnar stället och vi tänker mest "Seger".

Inom mycket kort bestämmer vi oss för att också tacka för kaffet och gå hem. Vi skils åt ungefär tjugo meter från gungan. När jag börjar vandra ser jag att damerna går ungefär hundra meter framför mig och jag funderar på om jag ska springa ikapp och se om vi ska åt samma håll. Precis då stöter de ihop med en kille som de tar med sig in i en närliggande port. Jag blir inte ledsen över detta utan går bara hem och tänker inte mer på det.

Igår kväll träffades jag och Abbe utanför den aktuella porten. Han säger "Just det, har jag berättat om de schyssta brudarna jag träffade här? De bjöd in mig i lägenheten för jag hade cigg och de hade tändare så vi satt där och rökte en stund". Ni förstår säkert resten själva.

Jag stirrar på Abbe och frågar "Vafan hette dem?" och minnesbilderna kommer upp när han berättar deras namn. Min första tanke är alltså att vi har träffat på samma brudar vilket ju inte känns så jätterandom. Efter en kvarts samtalande inser vi att vi har träffat dem samma kväll, eftersom jag och Abbe tidigare den kvällen hade varit på popcornfest på O'learys tillsammans, innan jag drog till 550. Ytterligare fem minuters samtalande får oss att inse att vi har träffat kvinnorna med tre minuters mellanrum, att Abbe faktiskt var killen jag såg med dem hundra meter framför mig.

Det är så jävla sinnessjukt, det är så fruktansvärt jävla sinnessjukt att jag nästan blir mörkrädd. Detta hade aldrig uppdagats om inte a) det hade funnits en bild på mig, Nikola och kvinnorna på en av deras bilddagböcker som Abbe hade sett (en bild som varken jag eller Niko minns att den togs) och b) jag och Abbe inte hade träffats utanför den nämnda porten igår. Det var även flera andra faktorer som spelade in, till exempel hade inte Abbe träffat dem om inte han hade hamnat i en dispyt tidigare under kvällen. Jag och Nikola hade inte träffat dem om vi inte hade följt två vänner till Centralen innan vi gick hem.

Hela den här grejen tog ett par timmar att smälta för både mig och Abbe igår, säkerligen för Nikola också (jag telefonerade honom direkt när Sanningen hade uppdagats). Det är riktigt coolt tycker jag, och jävligt Södertäljskt.